tranquila

En av de största fienderna man kan stöta på i sin vardag, är herr Hävdelsebehov. Jag ska ge er ett exempel för att tydliggöra. Sätt er nu in i situationen ordentligt:

Tänk dig att du sitter på en föreläsning i ett ämne du är intresserad av. Läraren slänger ut en fråga till klassen. Du tror dig veta svaret, men är lite för osäker för att räcka upp handen. Runtomkring dig ser du ivriga studiekamrater som tävlar om att få ordet. Tillslut väljer läraren ut en kandidat som får svara, varpå denne kommer med exakt samma svar som du suttit och tänkt på. Studenten får ta emot beröm av läraren inför klassen. Själv sitter du där med en gnagande känsla i kroppen, "det kunde varit jag". En irriterande känsla av att du borde räckt upp handen, och fått bekräftelse för att du minsann också hade svaret.

Känner du igen dig?

Sluta då genast upp med dessa fasoner. Hävdelsebehovet har fattat för stort grepp om dig.

Kom ihåg att bekräftelse inte är en skyltningsvara, det är en inre tillfredsställelse. Du fick alldeles nyss precis lika mycket bekräftelse som din studiekamrat.

"Det visar sig alltid i slutändan" är ett av mina motton. Det är är jäkligt skönt att följa!

Jag tänkte dela med mig av min syn på ett ganska omdiskuterat ämne - det här med konsumtion och materialsm. Många anser att konsumtion är positivt för samhället i stort och att den borde triggas - den är ju vår drivkraft som får hela ekonomin att snurra. Samtidigt går det inte (borde inte gå) att förneka att den förorsakar många problem, både klimatmässigt och med tanke på de villkor som råder hos många producenter. Frågan om hur detta problem ska lösas rent samhällsekonomiskt är inte något jag tänker gå in på idag (och inget jag tror mig ha ett konkret svar på heller). Däremot vill jag gärna låta er ta del av hur jag tycker detta fenomen påverkar oss människor på det personliga planet.

Om ni för sisådär fem år sedan hade frågat mig vilka intressen jag hade, hade "att shoppa" garanterat blivit ett av svaren ni fick. Många känner nog igen lyckokänslan av att strosa runt i butiker, hitta det där perfekta plagget, packa upp det hemma och prova det framför spegeln. För att sedan dagen därpå ta emot komplimanger av vännerna och känna sig fin. Efter några veckor börjar plagget kännas tråkigt, vardagligt och lusten att fylla på garderoben med något nytt triggas igång. Samma procedur upprepas igen, och tillfredsställelsen är åter på topp. Samma sak kan gälla inredningsgrerjer, teknikprylar, smink, ja allt som vi tror förstärker vår image och framhäver vårt "jag" inför andra och även gentemot oss själva. Det är så sjukt lätt att komma in i detta ekorrhjul. Hela vårt samhälle är uppbyggt på att vi ska springa i det.

Med tiden har jag fått mer och mer avsmak för detta nöje. Det började så smått med avtagande intresse och ersattes emellanåt till och med med en stark avsky för den typen av aktiviteter. Ofta när jag går in på HM idag, får jag en jobbig, krypande känsla i kroppen. En stark vilja att springa där ifrån, en röst som säger till mig att här borde jag inte vara. Visst köper jag kläder då och då, och tycker det kan vara mysigt att gå runt på stan. Men när jag känner det där shoppingsuget, den lilla känslan av att min livskvalitet skulle förhöjas om jag köpte den där klänningen, försöker jag att inte förknippa det med lycka utan ser det mer som en varningssignal till mig själv. En varningssignal om att pengar och yta håller på att få för stor makt över mig.

Jag kan inte exakt sätta fingret på just vad det är som provocerat fram den här känslan, men något som har ett stort finger med i spelet tror jag är en resa jag gjorde för två år sedan. Under tre månader reste jag och en fin vän runt i Centralamerika med varsin ryggsäck som enda packning. Vi hade inga mobiler och inga datorer. Vi hade några få ombyten att välja mellan och vi bodde på de billigaste hostelen som gick att hitta. Vi läste böcker, hade djupa konversationer, betraktade ett helt ny världsdel med intresserade ögon, och tog dagen som den kom. På Facebook heter mitt album från den resan "Tre månaders lyckorus". Det finns en sådan otrolig lättnad i att leva ett enkelt liv. Det är en sådan frihetskänsla att inse att det räcker med sig själv, en vän och en ryggsäck, för att uppleva den ultimata lyckan. Jag tror att det var avsaknaden ekorrhjulet som gjorde dessa tre månader så underbara, och de bidrog till ett helt nytt tankesätt hos mig.

När jag idag känner att jag håller på att bli lurad av att materiella ting kan göra mig lycklig, brukar jag påminna mig själv om de stunder mitt livs känts som bäst. Kanske när jag sutitt på en dammig buss i kvällssolen i Guatemalas landsbygd, eller när jag legat på en renfäll i vårsolen på den isbelagda sjön i vår stuga ute i den norrländska skogen. Med den vetskapen blir allt så himla mycket enklare.

Oavsett om den här materialistiska konsumtionshetsen är bra för vår ekonomi och vårt klimat eller ej, så tror jag att den är den skadlig för oss människor personligen. Vi bygger upp ett beroende som manipulerar oss att lägga fokus på alltför oviktiga saker. För att motivera er vidare tänkte jag dela med mig av mina bästa tips att lägga pengar på:

- Resor av enkelt slag till spännande platser
- God mat
- Nostalgifyllda ting på secondhandaffärer
- Överraskningar till dem man tycker om
- Böcker

Det var allt för mig idag! Jag tycker det är jättespännande att höra om vad ni andra tycker om detta, dela gärna med er med kommentarer.