Kråkorna
Som ni kanske märkt tänkte jag att den här bloggen skulle fungera som ett ställe där jag kan dela med mig av ganska vanliga saker jag går och funderar på. De kan nog verka väldigt flummiga och konstiga för vissa, och kanske självklara för andra... Här kommer i alla fall dagens lilla grubbel.
Lite då och då får jag något som man kanske kan kalla mindervärdeskomplex. Eller så handlar det om storhetsvansinne. Hursomhelst är det en ganska jobbig, häftig och rätt intressant känsla.
Som idag när jag sitter och pluggar och ser en kråka som flaxar omkring utanför fönstret och sätter sig i ett träd några meter ifrån mig. Så slår det mig hur jävulskt sjukt det är att just jag är en människa som sitter och bekymrar mig över huruvida jag ska böja det där spanska verbet i konditionalis eller konjunktiv (och tycker det känns som ett ytterst viktigt mission), och inte en kråka som hetsar omkring med sin flock och sedan sätter sig i ett träd för att vila. Mycket simpelt och skönt liv, han mår säkert inte sämre än vad jag gör. Eller varför är jag inte en fluga på en kossa någonstans i världen? Av alla levande varelser som finns på jorden måste det varit en mycket liten sannolikhet att jag skulle födas till en människa. Detta djur som tror sig behöva sån gigantisk stimulans och sådant självuppfyllande för få tillfredsställelse i sitt liv. De flesta varelser som föds måste väl ändå vara myggor, larver, sniglar o.s.v. Vi människor är väldigt underlägsna kvantitetsmässigt sett. Och så sitter vi här och funderar på om vi ska ha utsläppt eller uppsatt hår liksom. Och om det ska vara den röda eller den blå sidan som "styr världen". Viktiga grejer. Det här är ungefär samma känsla som när man ser en bild på lilla planeten jorden tagen ifrån rymden och vet att det vankar omkring sju miljarder människor där nere som grubblar över sina liv och hur den här runda, grön-blå bollen ska klara sig i framtiden. Vem bryr sig egentligen, rent krasst? När det finns miljarder himlakroppar i universum?
Det ligger väl i vår natur att ha denna illusion om att vi är så viktiga. Det är vå överlevnadsinstinkt och vårt förhållandesätt till livet, för att göra det värt att leva... Det är inte meningen att vi ska fundera så mycket på annat. Dock finns det något bra med dessa smått ångestframkallande tankar, och det är att de är en påminnelse om att man inte behöver ta allt på så himla stort allvar. Vi är utifrån sett bara som kråkorna ändå.
Lite då och då får jag något som man kanske kan kalla mindervärdeskomplex. Eller så handlar det om storhetsvansinne. Hursomhelst är det en ganska jobbig, häftig och rätt intressant känsla.
Som idag när jag sitter och pluggar och ser en kråka som flaxar omkring utanför fönstret och sätter sig i ett träd några meter ifrån mig. Så slår det mig hur jävulskt sjukt det är att just jag är en människa som sitter och bekymrar mig över huruvida jag ska böja det där spanska verbet i konditionalis eller konjunktiv (och tycker det känns som ett ytterst viktigt mission), och inte en kråka som hetsar omkring med sin flock och sedan sätter sig i ett träd för att vila. Mycket simpelt och skönt liv, han mår säkert inte sämre än vad jag gör. Eller varför är jag inte en fluga på en kossa någonstans i världen? Av alla levande varelser som finns på jorden måste det varit en mycket liten sannolikhet att jag skulle födas till en människa. Detta djur som tror sig behöva sån gigantisk stimulans och sådant självuppfyllande för få tillfredsställelse i sitt liv. De flesta varelser som föds måste väl ändå vara myggor, larver, sniglar o.s.v. Vi människor är väldigt underlägsna kvantitetsmässigt sett. Och så sitter vi här och funderar på om vi ska ha utsläppt eller uppsatt hår liksom. Och om det ska vara den röda eller den blå sidan som "styr världen". Viktiga grejer. Det här är ungefär samma känsla som när man ser en bild på lilla planeten jorden tagen ifrån rymden och vet att det vankar omkring sju miljarder människor där nere som grubblar över sina liv och hur den här runda, grön-blå bollen ska klara sig i framtiden. Vem bryr sig egentligen, rent krasst? När det finns miljarder himlakroppar i universum?
Det ligger väl i vår natur att ha denna illusion om att vi är så viktiga. Det är vå överlevnadsinstinkt och vårt förhållandesätt till livet, för att göra det värt att leva... Det är inte meningen att vi ska fundera så mycket på annat. Dock finns det något bra med dessa smått ångestframkallande tankar, och det är att de är en påminnelse om att man inte behöver ta allt på så himla stort allvar. Vi är utifrån sett bara som kråkorna ändå.
Kommentarer
Postat av: Annamamman
Härligt Johanna! Just därför är det viktigt att leva här och nu, för egentligen finns inget annat än nuet <3
Trackback
