Kvällens mästerverk
Att göra egen pizza är faktiskt inte mycket svårare än att slänga ihop en köttfärssås med spaghetti en måndagskväll. I alla fall inte om man gör snabbdeg med bakpulver, som jag:
4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 tsk salt
50 g smör
1½ dl vatten
Bara till att knåda ihop och kavla ut på ett bakplåtspapper. Jag hade tomatsås (krossade tomater, lök, vitlök, socker, salt & peppar), tonfisk, kalamataoliver och soltorkade tomater på min. Och så ost såklart. När den var klar blandade jag ihop lite crème fraiche och sambal oelek i en påse och spritsade över pizzan. Lite ruccola på det och den var färdig att avnjutas! Perfekt i matlådan i morgon också!
Lo que me gusta
Jag har ett worddokument som ständigt är under uppdatering. Ett riktigt fint dokument som består av saker och ting som får mig att må bra. En sån här sammanställning tycker jag att alla borde göra. De är så härliga att titta på och påminna sig själv om hur mycket härligt det finns att njuta av här i livet. Feel good!
Skriveri
Nu var det några dagar sedan sist. "Förlåt att jag inte uppdaterat", brukar de flesta bloggare säga när de inte underhållt sina läsare på ett tag. Jag tänker faktiskt vara lite alternativ och inte säga det. Jag skapade inte den här bloggen för att få en strid ström läsare, eller för att ha någon press på mig själv att uppdatera varje dag. Nej, den är skapad för att jag ska kunna dela med mig av saker jag känner att jag har ett behov av att säga, till dem som har lust att läsa. Och för att jag tycker att det är så himla kul och fint att skriva...
Ikväll har jag faktiskt inte heller någon superinspiration till någon bloggkrönika. Jag har dock några ämnen som jag går runt och funderar på och som jag är ganska sugen på att skriva ner något vettigt om när jag får ett flow. Det är följande:
- Materialismen och hur den påverkar och luras
- Det här med vänner
- Resor, resor, resor
- Självständighet = ensamhet?
- Förhållningssätt till framtidsdrömmar
- Livsnjutning
Vi hörs!
Ikväll har jag faktiskt inte heller någon superinspiration till någon bloggkrönika. Jag har dock några ämnen som jag går runt och funderar på och som jag är ganska sugen på att skriva ner något vettigt om när jag får ett flow. Det är följande:
- Materialismen och hur den påverkar och luras
- Det här med vänner
- Resor, resor, resor
- Självständighet = ensamhet?
- Förhållningssätt till framtidsdrömmar
- Livsnjutning
Vi hörs!
Kråkorna
Som ni kanske märkt tänkte jag att den här bloggen skulle fungera som ett ställe där jag kan dela med mig av ganska vanliga saker jag går och funderar på. De kan nog verka väldigt flummiga och konstiga för vissa, och kanske självklara för andra... Här kommer i alla fall dagens lilla grubbel.
Lite då och då får jag något som man kanske kan kalla mindervärdeskomplex. Eller så handlar det om storhetsvansinne. Hursomhelst är det en ganska jobbig, häftig och rätt intressant känsla.
Som idag när jag sitter och pluggar och ser en kråka som flaxar omkring utanför fönstret och sätter sig i ett träd några meter ifrån mig. Så slår det mig hur jävulskt sjukt det är att just jag är en människa som sitter och bekymrar mig över huruvida jag ska böja det där spanska verbet i konditionalis eller konjunktiv (och tycker det känns som ett ytterst viktigt mission), och inte en kråka som hetsar omkring med sin flock och sedan sätter sig i ett träd för att vila. Mycket simpelt och skönt liv, han mår säkert inte sämre än vad jag gör. Eller varför är jag inte en fluga på en kossa någonstans i världen? Av alla levande varelser som finns på jorden måste det varit en mycket liten sannolikhet att jag skulle födas till en människa. Detta djur som tror sig behöva sån gigantisk stimulans och sådant självuppfyllande för få tillfredsställelse i sitt liv. De flesta varelser som föds måste väl ändå vara myggor, larver, sniglar o.s.v. Vi människor är väldigt underlägsna kvantitetsmässigt sett. Och så sitter vi här och funderar på om vi ska ha utsläppt eller uppsatt hår liksom. Och om det ska vara den röda eller den blå sidan som "styr världen". Viktiga grejer. Det här är ungefär samma känsla som när man ser en bild på lilla planeten jorden tagen ifrån rymden och vet att det vankar omkring sju miljarder människor där nere som grubblar över sina liv och hur den här runda, grön-blå bollen ska klara sig i framtiden. Vem bryr sig egentligen, rent krasst? När det finns miljarder himlakroppar i universum?
Det ligger väl i vår natur att ha denna illusion om att vi är så viktiga. Det är vå överlevnadsinstinkt och vårt förhållandesätt till livet, för att göra det värt att leva... Det är inte meningen att vi ska fundera så mycket på annat. Dock finns det något bra med dessa smått ångestframkallande tankar, och det är att de är en påminnelse om att man inte behöver ta allt på så himla stort allvar. Vi är utifrån sett bara som kråkorna ändå.
Lite då och då får jag något som man kanske kan kalla mindervärdeskomplex. Eller så handlar det om storhetsvansinne. Hursomhelst är det en ganska jobbig, häftig och rätt intressant känsla.
Som idag när jag sitter och pluggar och ser en kråka som flaxar omkring utanför fönstret och sätter sig i ett träd några meter ifrån mig. Så slår det mig hur jävulskt sjukt det är att just jag är en människa som sitter och bekymrar mig över huruvida jag ska böja det där spanska verbet i konditionalis eller konjunktiv (och tycker det känns som ett ytterst viktigt mission), och inte en kråka som hetsar omkring med sin flock och sedan sätter sig i ett träd för att vila. Mycket simpelt och skönt liv, han mår säkert inte sämre än vad jag gör. Eller varför är jag inte en fluga på en kossa någonstans i världen? Av alla levande varelser som finns på jorden måste det varit en mycket liten sannolikhet att jag skulle födas till en människa. Detta djur som tror sig behöva sån gigantisk stimulans och sådant självuppfyllande för få tillfredsställelse i sitt liv. De flesta varelser som föds måste väl ändå vara myggor, larver, sniglar o.s.v. Vi människor är väldigt underlägsna kvantitetsmässigt sett. Och så sitter vi här och funderar på om vi ska ha utsläppt eller uppsatt hår liksom. Och om det ska vara den röda eller den blå sidan som "styr världen". Viktiga grejer. Det här är ungefär samma känsla som när man ser en bild på lilla planeten jorden tagen ifrån rymden och vet att det vankar omkring sju miljarder människor där nere som grubblar över sina liv och hur den här runda, grön-blå bollen ska klara sig i framtiden. Vem bryr sig egentligen, rent krasst? När det finns miljarder himlakroppar i universum?
Det ligger väl i vår natur att ha denna illusion om att vi är så viktiga. Det är vå överlevnadsinstinkt och vårt förhållandesätt till livet, för att göra det värt att leva... Det är inte meningen att vi ska fundera så mycket på annat. Dock finns det något bra med dessa smått ångestframkallande tankar, och det är att de är en påminnelse om att man inte behöver ta allt på så himla stort allvar. Vi är utifrån sett bara som kråkorna ändå.
Söndagsnöje
Fick ett tips av en vän på en utmärkt söndagsaktivtet, så nu tipsar jag vidare här:
Hacka rejält med lök (färg spelar inte så stor roll), vitlök och färsk chili och stek på i rikligt med olivolja i en kastrull/gryta som har lock. Häll i krossade tomater (förslagsvis 2-3 förpackningar) och sänk till lägsta värmen. Låt sedan allt stå och puttra under lock så länge det bara går, ju längre tid desto bättre. Mitt stod i 3 h. Krydda med sånt som är gott, och avnjut tillsammans med pasta, bröd, som det är, eller något annat smarrigt. Har ett kilo som står i kylen nu och som kommer användas flitigt den kommande veckan!
P.S. Om man har lite vin över så går det utmärkt att hälla i en skvätt! D.S
Idag är jag 2 kameror rikare och 70 kr fattigare
Nu återstår det bara att fixa två filmrullar (funderar på svartvit i den ena och färg i den andra), och hoppas på snygga, retro bildresultat.
Man väljer helt själv
Usch, vad irriterad jag kan bli på sura bibliotekstanter på Ekonomihögskolan som förstör min fina morgonplanerig genom att bara för sakens skull inte låta mig betala tillbaka en liten förseningsavgift klockan nio, trots bemannad expedition (dock inte officellt öppen förrän klockan tio). Nu måste jag vänta en timme på Lunds tråkigaste ställe, istället för att kunna gå ner till underbara UB (Universitetsbiblioteket), låna min bok jag måste läsa, och få en bra plats vid öppningstid. Irriterande känsla, ja. Det var bibliotikariens fel, tänkte jag. I samma sekund som jag tänkte det, kom jag faktiskt på att det bara är jag själv som bestämmer om jag vill bli irriterad eller inte. Varför inte uppskatta denna timme, som en oförutsedd lucka i min vardag istället? Bibliotikarien kommer fortsätta vara en surkärring i all evighet, det kan inte jag göra något åt. Men JAG kan välja att inte vara bitter, och sätta mig och njuta av att jag faktiskt inte KAN plugga den här timmen, utan leta upp ett litet bord, lyssna på lite fin musik, läsa Dagens Nyheter, tjuvlyssna lite på ekonomipluggande studenters diskussioner, njuta av vårsolen som lyser in genom fönstren. Till och med skriva ett blogginlägg. Så nu är jag glad igen, och påväg mot en härlig pluggdag. Tack vare mig själv och min inställning!
Det här med genvägar
Vi människor verkar vara av en art som hela tiden kämpar för att hitta de snabbaste genvägarna fram till våra mål. Kanske är vi inte ensamma om detta, men vi är nog de som lyckats bäst med att hitta de här genvägarna.
Vi bygger båtar för att slippa simma, broar för att slippa åka båt. Vi bygger hus för att slippa sova i grottor, och lägenheter för att slippa husets diverse nackdelar. Vi uppfinner skriftspråket för att slippa prata jämt, och skrivmaskiner för att slippa skriva för hand. Vi fixar livsmedelsaffärer för att slippa odla morötter själva, och självbetjäningskassor för att slippa kassörkorna. Vi skaffar datorer för att slippa slösa på papper och bläck, och iPhones för att slippa vara bundna till en dumburk. Vi pratar i telefon för att slippa träffas, och sms:ar för att slippa ringas. Vi bloggar för att slippa stå på torget och predika, och Twittrar för att slippa blogga så långt. Vi skaffar vänner för att slippa vara ensamma, och Facebook för att slippa... skaffa vänner?
Måhända att jag antar en något pessimistisk inställning gentemot dessa stora, förenklande framsteg vi människor är väldigt ivriga att göra. Självklart är de en naturlig del av vår utveckling. Det är bara så att jag tycker mig se en överdrivenhet i dessa genvägar, en ond cirkel, ett moment 22, en gnutta brist på eftertanke. Mycket vill ha mer, sägs det ju, och jag tror det är just vad det här handlar om. Och när mycket bara får mer och mer genom ständiga genvägar, så missar han det fina i alla de där hindren som han skulle stött på om han tog den längre vägen.
Vart är det vi vill komma egentligen? Är vårt mål som människor, vårt instinktiva drömscenario, att slippa göra allt som kan tänkas innebära minsta ansträngning? Vill vi sitta instängda i varsin kapsel och få allt som finns ute i den fysiska verkligheten serverat till oss genom cyberspace? Jag tror inte vi ska rata vårt sätt att leva idag totalt, men jag tror att vi alla, i vår ständiga jakt på lycka, skulle må bra av att i alla fall varannan gång, skippa den där genvägen och istället ta det besvärliga alternativet. För tänk vad glad man kan bli av ett handskrivet brev, vilken kick det ger att sova en natt under stjärnorna, vad spännande det är att upptäcka nya delar av sin stad, vad inspirerande en lyckoönskande kassörska kan vara, och vilken härlig träningsvärk en cykeltur till jobbet kan ge!
Nu ska jag läsa några sidor i en bok (obs, analog!), istället för att somna till podcasts i öronen. Varannan gång var det.
Vi bygger båtar för att slippa simma, broar för att slippa åka båt. Vi bygger hus för att slippa sova i grottor, och lägenheter för att slippa husets diverse nackdelar. Vi uppfinner skriftspråket för att slippa prata jämt, och skrivmaskiner för att slippa skriva för hand. Vi fixar livsmedelsaffärer för att slippa odla morötter själva, och självbetjäningskassor för att slippa kassörkorna. Vi skaffar datorer för att slippa slösa på papper och bläck, och iPhones för att slippa vara bundna till en dumburk. Vi pratar i telefon för att slippa träffas, och sms:ar för att slippa ringas. Vi bloggar för att slippa stå på torget och predika, och Twittrar för att slippa blogga så långt. Vi skaffar vänner för att slippa vara ensamma, och Facebook för att slippa... skaffa vänner?
Måhända att jag antar en något pessimistisk inställning gentemot dessa stora, förenklande framsteg vi människor är väldigt ivriga att göra. Självklart är de en naturlig del av vår utveckling. Det är bara så att jag tycker mig se en överdrivenhet i dessa genvägar, en ond cirkel, ett moment 22, en gnutta brist på eftertanke. Mycket vill ha mer, sägs det ju, och jag tror det är just vad det här handlar om. Och när mycket bara får mer och mer genom ständiga genvägar, så missar han det fina i alla de där hindren som han skulle stött på om han tog den längre vägen.
Vart är det vi vill komma egentligen? Är vårt mål som människor, vårt instinktiva drömscenario, att slippa göra allt som kan tänkas innebära minsta ansträngning? Vill vi sitta instängda i varsin kapsel och få allt som finns ute i den fysiska verkligheten serverat till oss genom cyberspace? Jag tror inte vi ska rata vårt sätt att leva idag totalt, men jag tror att vi alla, i vår ständiga jakt på lycka, skulle må bra av att i alla fall varannan gång, skippa den där genvägen och istället ta det besvärliga alternativet. För tänk vad glad man kan bli av ett handskrivet brev, vilken kick det ger att sova en natt under stjärnorna, vad spännande det är att upptäcka nya delar av sin stad, vad inspirerande en lyckoönskande kassörska kan vara, och vilken härlig träningsvärk en cykeltur till jobbet kan ge!
Nu ska jag läsa några sidor i en bok (obs, analog!), istället för att somna till podcasts i öronen. Varannan gång var det.
Mars är vår i Skåne
Att bo intill Lunds botaniska trädgård är ett privilegium, och något jag försöker njuta av så ofta det bara går. Att i början av mars kunna skåda gula små glädjespridare på nygrönskande gräsmattor är också det en stor glädje. Dock fortfarande kallt om fingrarna vid fotografering, tur att tiden går åt rätt håll!
