tranquila

En av de största fienderna man kan stöta på i sin vardag, är herr Hävdelsebehov. Jag ska ge er ett exempel för att tydliggöra. Sätt er nu in i situationen ordentligt:

Tänk dig att du sitter på en föreläsning i ett ämne du är intresserad av. Läraren slänger ut en fråga till klassen. Du tror dig veta svaret, men är lite för osäker för att räcka upp handen. Runtomkring dig ser du ivriga studiekamrater som tävlar om att få ordet. Tillslut väljer läraren ut en kandidat som får svara, varpå denne kommer med exakt samma svar som du suttit och tänkt på. Studenten får ta emot beröm av läraren inför klassen. Själv sitter du där med en gnagande känsla i kroppen, "det kunde varit jag". En irriterande känsla av att du borde räckt upp handen, och fått bekräftelse för att du minsann också hade svaret.

Känner du igen dig?

Sluta då genast upp med dessa fasoner. Hävdelsebehovet har fattat för stort grepp om dig.

Kom ihåg att bekräftelse inte är en skyltningsvara, det är en inre tillfredsställelse. Du fick alldeles nyss precis lika mycket bekräftelse som din studiekamrat.

"Det visar sig alltid i slutändan" är ett av mina motton. Det är är jäkligt skönt att följa!

Jag tänkte dela med mig av min syn på ett ganska omdiskuterat ämne - det här med konsumtion och materialsm. Många anser att konsumtion är positivt för samhället i stort och att den borde triggas - den är ju vår drivkraft som får hela ekonomin att snurra. Samtidigt går det inte (borde inte gå) att förneka att den förorsakar många problem, både klimatmässigt och med tanke på de villkor som råder hos många producenter. Frågan om hur detta problem ska lösas rent samhällsekonomiskt är inte något jag tänker gå in på idag (och inget jag tror mig ha ett konkret svar på heller). Däremot vill jag gärna låta er ta del av hur jag tycker detta fenomen påverkar oss människor på det personliga planet.

Om ni för sisådär fem år sedan hade frågat mig vilka intressen jag hade, hade "att shoppa" garanterat blivit ett av svaren ni fick. Många känner nog igen lyckokänslan av att strosa runt i butiker, hitta det där perfekta plagget, packa upp det hemma och prova det framför spegeln. För att sedan dagen därpå ta emot komplimanger av vännerna och känna sig fin. Efter några veckor börjar plagget kännas tråkigt, vardagligt och lusten att fylla på garderoben med något nytt triggas igång. Samma procedur upprepas igen, och tillfredsställelsen är åter på topp. Samma sak kan gälla inredningsgrerjer, teknikprylar, smink, ja allt som vi tror förstärker vår image och framhäver vårt "jag" inför andra och även gentemot oss själva. Det är så sjukt lätt att komma in i detta ekorrhjul. Hela vårt samhälle är uppbyggt på att vi ska springa i det.

Med tiden har jag fått mer och mer avsmak för detta nöje. Det började så smått med avtagande intresse och ersattes emellanåt till och med med en stark avsky för den typen av aktiviteter. Ofta när jag går in på HM idag, får jag en jobbig, krypande känsla i kroppen. En stark vilja att springa där ifrån, en röst som säger till mig att här borde jag inte vara. Visst köper jag kläder då och då, och tycker det kan vara mysigt att gå runt på stan. Men när jag känner det där shoppingsuget, den lilla känslan av att min livskvalitet skulle förhöjas om jag köpte den där klänningen, försöker jag att inte förknippa det med lycka utan ser det mer som en varningssignal till mig själv. En varningssignal om att pengar och yta håller på att få för stor makt över mig.

Jag kan inte exakt sätta fingret på just vad det är som provocerat fram den här känslan, men något som har ett stort finger med i spelet tror jag är en resa jag gjorde för två år sedan. Under tre månader reste jag och en fin vän runt i Centralamerika med varsin ryggsäck som enda packning. Vi hade inga mobiler och inga datorer. Vi hade några få ombyten att välja mellan och vi bodde på de billigaste hostelen som gick att hitta. Vi läste böcker, hade djupa konversationer, betraktade ett helt ny världsdel med intresserade ögon, och tog dagen som den kom. På Facebook heter mitt album från den resan "Tre månaders lyckorus". Det finns en sådan otrolig lättnad i att leva ett enkelt liv. Det är en sådan frihetskänsla att inse att det räcker med sig själv, en vän och en ryggsäck, för att uppleva den ultimata lyckan. Jag tror att det var avsaknaden ekorrhjulet som gjorde dessa tre månader så underbara, och de bidrog till ett helt nytt tankesätt hos mig.

När jag idag känner att jag håller på att bli lurad av att materiella ting kan göra mig lycklig, brukar jag påminna mig själv om de stunder mitt livs känts som bäst. Kanske när jag sutitt på en dammig buss i kvällssolen i Guatemalas landsbygd, eller när jag legat på en renfäll i vårsolen på den isbelagda sjön i vår stuga ute i den norrländska skogen. Med den vetskapen blir allt så himla mycket enklare.

Oavsett om den här materialistiska konsumtionshetsen är bra för vår ekonomi och vårt klimat eller ej, så tror jag att den är den skadlig för oss människor personligen. Vi bygger upp ett beroende som manipulerar oss att lägga fokus på alltför oviktiga saker. För att motivera er vidare tänkte jag dela med mig av mina bästa tips att lägga pengar på:

- Resor av enkelt slag till spännande platser
- God mat
- Nostalgifyllda ting på secondhandaffärer
- Överraskningar till dem man tycker om
- Böcker

Det var allt för mig idag! Jag tycker det är jättespännande att höra om vad ni andra tycker om detta, dela gärna med er med kommentarer.

 

Att göra egen pizza är faktiskt inte mycket svårare än att slänga ihop en köttfärssås med spaghetti en måndagskväll. I alla fall inte om man gör snabbdeg med bakpulver, som jag:

4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 tsk salt
50 g smör
1½ dl vatten

Bara till att knåda ihop och kavla ut på ett bakplåtspapper. Jag hade tomatsås (krossade tomater, lök, vitlök, socker, salt & peppar), tonfisk, kalamataoliver och soltorkade tomater på min. Och så ost såklart. När den var klar blandade jag ihop lite crème fraiche och sambal oelek i en påse och spritsade över pizzan. Lite ruccola på det och den var färdig att avnjutas! Perfekt i matlådan i morgon också!

Jag har ett worddokument som ständigt är under uppdatering. Ett riktigt fint dokument som består av saker och ting som får mig att må bra. En sån här sammanställning tycker jag att alla borde göra. De är så härliga att titta på och påminna sig själv om hur mycket härligt det finns att njuta av här i livet. Feel good!

Nu var det några dagar sedan sist. "Förlåt att jag inte uppdaterat", brukar de flesta bloggare säga när de inte underhållt sina läsare på ett tag. Jag tänker faktiskt vara lite alternativ och inte säga det. Jag skapade inte den här bloggen för att få en strid ström läsare, eller för att ha någon press på mig själv att uppdatera varje dag. Nej, den är skapad för att jag ska kunna dela med mig av saker jag känner att jag har ett behov av att säga, till dem som har lust att läsa. Och för att jag tycker att det är så himla kul och fint att skriva...

Ikväll har jag faktiskt inte heller någon superinspiration till någon bloggkrönika. Jag har dock några ämnen som jag går runt och funderar på och som jag är ganska sugen på att skriva ner något vettigt om när jag får ett flow. Det är följande:

- Materialismen och hur den påverkar och luras
- Det här med vänner
- Resor, resor, resor
- Självständighet = ensamhet?
- Förhållningssätt till framtidsdrömmar
- Livsnjutning

Vi hörs!

Som ni kanske märkt tänkte jag att den här bloggen skulle fungera som ett ställe där jag kan dela med mig av ganska vanliga saker jag går och funderar på. De kan nog verka väldigt flummiga och konstiga för vissa, och kanske självklara för andra... Här kommer i alla fall dagens lilla grubbel.

Lite då och då får jag något som man kanske kan kalla mindervärdeskomplex. Eller så handlar det om storhetsvansinne. Hursomhelst är det en ganska jobbig, häftig och rätt intressant känsla.

Som idag när jag sitter och pluggar och ser en kråka som flaxar omkring utanför fönstret och sätter sig i ett träd några meter ifrån mig. Så slår det mig hur jävulskt sjukt det är att just jag är en människa som sitter och bekymrar mig över huruvida jag ska böja det där spanska verbet i konditionalis eller konjunktiv (och tycker det känns som ett ytterst viktigt mission), och inte en kråka som hetsar omkring med sin flock och sedan sätter sig i ett träd för att vila. Mycket simpelt och skönt liv, han mår säkert inte sämre än vad jag gör. Eller varför är jag inte en fluga på en kossa någonstans i världen? Av alla levande varelser som finns på jorden måste det varit en mycket liten sannolikhet att jag skulle födas till en människa. Detta djur som tror sig behöva sån gigantisk stimulans och sådant självuppfyllande för få tillfredsställelse i sitt liv. De flesta varelser som föds måste väl ändå vara myggor, larver, sniglar o.s.v. Vi människor är väldigt underlägsna kvantitetsmässigt sett. Och så sitter vi här och funderar på om vi ska ha utsläppt eller uppsatt hår liksom. Och om det ska vara den röda eller den blå sidan som "styr världen". Viktiga grejer. Det här är ungefär samma känsla som när man ser en bild på lilla planeten jorden tagen ifrån rymden och vet att det vankar omkring sju miljarder människor där nere som grubblar över sina liv och hur den här runda, grön-blå bollen ska klara sig i framtiden. Vem bryr sig egentligen, rent krasst? När det finns miljarder himlakroppar i universum?

Det ligger väl i vår natur att ha denna illusion om att vi är så viktiga. Det är vå överlevnadsinstinkt och vårt förhållandesätt till livet, för att göra det värt att leva... Det är inte meningen att vi ska fundera så mycket på annat. Dock finns det något bra med dessa smått ångestframkallande tankar, och det är att de är en påminnelse om att man inte behöver ta allt på så himla stort allvar. Vi är utifrån sett bara som kråkorna ändå.

Fick ett tips av en vän på en utmärkt söndagsaktivtet, så nu tipsar jag vidare här:

Hacka rejält med lök (färg spelar inte så stor roll), vitlök och färsk chili och stek på i rikligt med olivolja i en kastrull/gryta som har lock. Häll i krossade tomater (förslagsvis 2-3 förpackningar) och sänk till lägsta värmen. Låt sedan allt stå och puttra under lock så länge det bara går, ju längre tid desto bättre. Mitt stod i 3 h. Krydda med sånt som är gott, och avnjut tillsammans med pasta, bröd, som det är, eller något annat smarrigt. Har ett kilo som står i kylen nu och som kommer användas flitigt den kommande veckan!

P.S. Om man har lite vin över så går det utmärkt att hälla i en skvätt! D.S

Nu återstår det bara att fixa två filmrullar (funderar på svartvit i den ena och färg i den andra), och hoppas på snygga, retro bildresultat.

Usch, vad irriterad jag kan bli på sura bibliotekstanter på Ekonomihögskolan som förstör min fina morgonplanerig genom att bara för sakens skull inte låta mig betala tillbaka en liten förseningsavgift klockan nio, trots bemannad expedition (dock inte officellt öppen förrän klockan tio). Nu måste jag vänta en timme på Lunds tråkigaste ställe, istället för att kunna gå ner till underbara UB (Universitetsbiblioteket), låna min bok jag måste läsa, och få en bra plats vid öppningstid. Irriterande känsla, ja. Det var bibliotikariens fel, tänkte jag. I samma sekund som jag tänkte det, kom jag faktiskt på att det bara är jag själv som bestämmer om jag vill bli irriterad eller inte. Varför inte uppskatta denna timme, som en oförutsedd lucka i min vardag istället? Bibliotikarien kommer fortsätta vara en surkärring i all evighet, det kan inte jag göra något åt. Men JAG kan välja att inte vara bitter, och sätta mig och njuta av att jag faktiskt inte KAN plugga den här timmen, utan leta upp ett litet bord, lyssna på lite fin musik, läsa Dagens Nyheter, tjuvlyssna lite på ekonomipluggande studenters diskussioner, njuta av vårsolen som lyser in genom fönstren. Till och med skriva ett blogginlägg. Så nu är jag glad igen, och påväg mot en härlig pluggdag. Tack vare mig själv och min inställning!

Vi människor verkar vara av en art som hela tiden kämpar för att hitta de snabbaste genvägarna fram till våra mål. Kanske är vi inte ensamma om detta, men vi är nog de som lyckats bäst med att hitta de här genvägarna.

Vi bygger båtar för att slippa simma, broar för att slippa åka båt. Vi bygger hus för att slippa sova i grottor, och lägenheter för att slippa husets diverse nackdelar. Vi uppfinner skriftspråket för att slippa prata jämt, och skrivmaskiner för att slippa skriva för hand. Vi fixar livsmedelsaffärer för att slippa odla morötter själva, och självbetjäningskassor för att slippa kassörkorna. Vi skaffar datorer för att slippa slösa på papper och bläck, och iPhones för att slippa vara bundna till en dumburk. Vi pratar i telefon för att slippa träffas, och sms:ar för att slippa ringas. Vi bloggar för att slippa stå på torget och predika, och Twittrar för att slippa blogga så långt. Vi skaffar vänner för att slippa vara ensamma, och Facebook för att slippa... skaffa vänner?

Måhända att jag antar en något pessimistisk inställning gentemot dessa stora, förenklande framsteg vi människor är väldigt ivriga att göra. Självklart är de en naturlig del av vår utveckling. Det är bara så att jag tycker mig se en överdrivenhet i dessa genvägar, en ond cirkel, ett moment 22, en gnutta brist på eftertanke. Mycket vill ha mer, sägs det ju, och jag tror det är just vad det här handlar om. Och när mycket bara får mer och mer genom ständiga genvägar, så missar han det fina i alla de där hindren som han skulle stött på om han tog den längre vägen.

Vart är det vi vill komma egentligen? Är vårt mål som människor, vårt instinktiva drömscenario, att slippa göra allt som kan tänkas innebära minsta ansträngning? Vill vi sitta instängda i varsin kapsel och få allt som finns ute i den fysiska verkligheten serverat till oss genom cyberspace? Jag tror inte vi ska rata vårt sätt att leva idag totalt, men jag tror att vi alla, i vår ständiga jakt på lycka, skulle må bra av att i alla fall varannan gång, skippa den där genvägen och istället ta det besvärliga alternativet. För tänk vad glad man kan bli av ett handskrivet brev, vilken kick det ger att sova en natt under stjärnorna, vad spännande det är att upptäcka nya delar av sin stad, vad inspirerande en lyckoönskande kassörska kan vara, och vilken härlig träningsvärk en cykeltur till jobbet kan ge!

Nu ska jag läsa några sidor i en bok (obs, analog!), istället för att somna till podcasts i öronen. Varannan gång var det.

Att bo intill Lunds botaniska trädgård är ett privilegium, och något jag försöker njuta av så ofta det bara går. Att i början av mars kunna skåda gula små glädjespridare på nygrönskande gräsmattor är också det en stor glädje. Dock fortfarande kallt om fingrarna vid fotografering, tur att tiden går åt rätt håll!